Varenda sekund var morfar, varenda sång och varenda tal. Allt var prefekt.
Ceremonin började med låten Night of White satin (Moody Blues). Kusin Alex spelade gitarr och hans gamla musikfröken (med en grym sångröst) sjöng. Min morbror höll ett tal om morfar. Mycket känslor och många fina minnen. Min morfar och mormor är de finaste och bästaste människor som funnits, och då kan man ju förstå att det var mycket känslor och många tårar som ville komma ut.
Kusin Susanne sjöng Var inte rädd mitt barn av Mikael Wiehe, och Alex spelade gitarr även där. Susanne har en otroligt vacker röst och Alex är en skicklig gitarrist så även där rann tårarna.
Alvin och Lowe var ju med på begravningen och Alvin höll om mig och pussade på mig medans Lowe och jag höll varandras hand. De skötte sig galant och jag är stolt över dom.
Morfar ville inte ha en massa "religiöst krafs" på sin begravning, så därför blev det endast en enda psalm. Tryggare kan ingen vara.
Pricken över i:et var sista låten, spelad av Alex och sjungen av musiklärarinnan.....
Fattig Bonddräng av Georg Ridell. Hon sjöng den så bra, jag kan lova att morfar var där just då. Eller ja, han var nog där hela tiden. På slutet av låten kom orgeln in och det var hur bra som helst.
På fikat efteråt så sjöng Susanne och hennes dotter Patricia Utan dina andetag kompade av Alex. Och sen drog morbror av en låt på dragspel från Rågöborna. En gammal tradition från julfester med danslaget under hela min uppväxt. Och då var tårarna tillbaka.....Det var så perfekt!!!!
Morfar fick precis den begravningen som han önskade och som han var värd.
Jag tror att han log idag..........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar