Idag har vi bakat peppisar, jag och mina grabbs. De var lite excited de första minutrarna, men jag tror ärligt talat att de inte uppskattar detta lika mycket som när de var yngre... Lite tråkigt att de blir äldre. Varför kan de inte bara stanna i tiden och för alltid vara mina pojkar som vill baka, kramas, busa och fortfarande tycker att det man säger är rätt och låter vettigt?!
Som tur är så är det bara baket av allt det jag tog upp som har förändrats. Än så länge vill de kramas (tack o lov!) och lyssnar på det man säger (oftast).
Nu sitter man med ett gäng fina pepparkakor och ett gäng fula pepparkakor och en värk i magen efter all deg. Sa åt barnen att inte äta degen för att man får ont i magen, men när de tittade åt ett annat håll så hade jag helt plötsligt en degklump i munnen..... Jag borde leva som jag lär.
Ikväll kommer syster & co och hjälper oss att äta upp maten som vi inhandlat till middagen ikväll.
Halv sex kommer dom och det ska bli så trevligt. Lskling ska laga fläskfilé med sin supergoda champinjonstuvning. I LOVE IT!
Pratade nyss en ganska lång stund med min mamma i telefon.
Blev glad av att hon tyckte att jag är så modig och framåt. Att det inte är tur jag har i mitt liv- utan skicklighet. När jag var liten var jag rädd för allt, idag är det inte mycket som får mig att backa.
Och det är nog sant. Jag har kommit till insikten att jag lever bara en gång, jag vill inte leva som andra vill att jag ska vara- jag vill vara jag och står för det. Jag gör som jag vill.
Avslutar detta inlägg med något som jag säger allt för sällan:
Mamma, jag älskar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar